Bättre sent än aldrig, heter det ju. Och just det uttrycket stämmer rätt bra in. Dels på att det här blogginlägget kommer en vecka sent, dels på att vi kom en halvtimme sent till kyrkan. Hur som helst, en liten sammanfattning om Avskedskonserten med världens bästa Dea i Bräkne-Hoby kyrka 30 maj 2009...

Thilda och jag begav oss i god tid till Stockholm Central, där vi fixade lite grejer och slutligen gick ut och väntade på tåget. I princip redan när vi kom ut till spåret såg vi att tåget redan var 4 minuter försenat. När tåget till slut kommit, alla hade hoppat på och vi lämnade Stockholm var vi 17 minuter sena på grund av "vagnfel". Då hade vi alltså 50 minuter på oss i Karlskrona, vår slutstation, att ta oss till Bräkne-Hoby (vilket tar ungefär 30 minuter). Vi hoppades alltså för allt i världen att tåget skulle köra in den här förseningen. Meeen, det är ju SJ vi åkte med. Strax efter Nässjö, där Måsen hoppat på (och Åsnan hoppade på i Norrköping), var vi 40 minuter sena och tågpersonalen meddelade att vårt tåg mot Emmaboda inte skulle vänta i Alvesta. Som tur var satt jag i telefon med världens bästa Mamma, som kastade sig in i bilen mot Alvesta.


Efter att ha hoppat runt i Alvesta och sjungt "Alla vi som hatar SJ klappar nu", dansat till Stay the night, varit riktigt uttråkade och köpt kaffe på Pressbyrån kom ÄNTLIGEN min kära mor, och i rallyfart (120 på 70-vägar is the shit!) körde vi mot Hoby! Vi kastade oss ur bilen, kutade mot kyrkan och smög försiktigt in. Vi märktes faktiskt knappt, och gick och ställde oss längst bak där Carolna stod med lilla Vincent. Precis när vi kom in började Dea sjunga Innan klockan slår, och det var bannemig inte långt från tårarna för min del. Så himla bäst! När låten var slut applåderade vi lite där vi stod, och helt plötsligt säger Dea "Jag måste bara säga hej till er där bak! Hej tjejer! Kom ni nu?", varpå vi helt chockade berättar att vår tåg var 40 minuter försenat och att vi var fast i Alvesta, så mamma fick hämta oss där. Dea tyckte att vi skulle sätta oss någon stans, och vi hittade ganska snabbt fram till bänken Adele & Malin passat åt oss, och medan vi gick dit började Dea hålla ett halvt tal om oss; "Alltså, de här tjejerna är helt underbara! De åker över hela Sverige för att se mig känns det som, de är överallt!" - OCH SÅ BÖRJAR HELA KYRKAN APPLÅDERA! Inte var det klart där heller; "När det är Melodifestivalen så sitter de där i Globen, och liksom även om jag bara är en liten del i det där stora så sitter de där med stora banderoller som det står DEA på! De är helt GALNA!"
Det räckte tydligen inte där heller, utan Dea skulle sjunga Den underbara dan...

Dea: Men då kan jag ju tillägna nästa låt åt er, Den underbara dan!
Vi: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAWWWWW!
Hela kyrkan (inklusive Dea): HAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH *typ dör av garv*

Så sjöng finaste Dea fantastiska Den underbara dan (Mika höll på att börja grina. Igen.), och avslutade med "Den var till eeeeeeeeeeer!" och pekade på oss. Det var ju så att vi skulle försöka SMYGA oss in va...

Konserten fortsatte, Storbandet spelade och Dea sjöng mera! Bland annat Since I fell for you (Så ska det låta/24 oktober 2007-varning!), och så höll hon värsta talet om Ari, hennes pojkvän. Så himla fint. De är så himla fina. Tillägnad honom sjöng hon Frank Sinatras For once in my life. Love, love, love...
Som allra sista avslutning sjöng Dea Thank you for the music.

Dea: Jag behöver er hjälp på ett ställe sen, är ni med?!
Bonnie: JAAAARÅÅÅ!
Dea: HAHA, det är bra, Jag litar på er tjejer!

Och ni kanske kan gissa er till själva, HUR bra det var! De fick så mycket applåder, ingen ville liksom sluta applådera! Haha, så... fantastiskt!


Efter en extra trudilut på Thank you... så var det slut, så vi började vänta på Dea. Mycket folk som ville fram och snacka och kramas! Vi hade ju typ all tid i världen, så vi väntade till typ sist. Och ja, at last kom hon.. ihi! Mycket kramar blev det. Och så fick hon lite presenter, presentkort på Pocketshop ("Nu när du ska flyga så långt så måste du ju ha något att läsa..." "ÅÅÅH, Ni har alltid tänkt till ni!") och dessutom dagens trend; GODISHALSBAND! Alla som sett bilder på Dea från Efterfesten i Globen förstår precis hur vi tänkte... HAHAHAHA!
Vi traskade ut i solen en sväng, där blev vi presenterade för hennes syster, Ninni, som minsann hade sett oss i "den jättefina boken" (hahaha). Galet. Även Deas mamma, Lilian, fick vi en presentation för.

Dea: Detta är mammas klänning! Visst är den fin!
Vi: Hahha, jarå!
Dea: Från 1967!
Lilian: ...1968 faktiskt!

Sen tog vi lite bilder, både enskilda och gruppbilder. Vi hälsade dessutom från alla möjliga folk, Räven & Carro till exempel (Som var i Sandviken och kikade på bland annat Jessica Marberger och Malena Ernman), men Bonnies hälsning slår nog allt; "Jag ska hälsa från min lärare att han är kär i dig!"
Vi snackade såklart även om Las Vegas. Det blir nog bra det med... Fast Dea, du vet att du ALLTID är välkommen hem igen! ;)

Förresten, när vi skulle ta gruppbilden behövde vi en fotograf... HAHAHA!

Jag: Maaaaaaaaammaaaaa!
Mamma & Lilian: JAAAAAAAAAAAAAAAAA?
Dea & jag: *Bryter ihop i asgarv*


Det var kul. HAHA.
Efter gruppbilderna så skulle vi i alla fall säga Hej då... Åh. Så jobbigt. Jag vet helt seriöst inte när jag kramade någon så hårt senast. Två gånger till och med. Vi höll nog på att börja grina hela bunten. Jag lovar, det är det jobbigaste "Hej då":et jag har sagt i hela mitt liv.


TACK Sara, Bonnie, Adele, Thilda, Carolina (och Vincent!), Malin och Mamma för en supermysig dag, och det största TACKet till världens, allra bästaste Dea Norberg. Rocka Las Vegas!