Att vara Alcazar supporter/fan/wannabe/younameit är inte lätt. Oh nej. Det finns en konstant rädsla. En rädsla som finns inom en dag och natt, oavsett hur mycket känslan känns för tillfället lämnar den inte kroppen.

Alcazar tävlar i Melodifestivalen.

Det spelar ingen roll hur många gånger vi konstaterar detta. Meningen förblir lika skräckinjagande, om inte ännu mer, för varje dag som går blir konstaterandet lite mer verkligt. Det är bara att inse, det här är inte en normal rädsla. Det är den där förbannade låten - Headlines.

Låten som vi utan tvekan kommer att spela varje dag resten av vårt 2010. Låten som vi kommer lära oss koreografin till om vi så ska bryta benen på kuppen. Låten med ett stort L.

Låten som vi helt ovetandes och helt utan någonting att säga till om har kommit till att bli förlovade med. Någon lyckades placera ringen på våra fingrar samtidigt som vi höll handen hårt om Stay The Night. Världens kanske bästa låt, Stay The Night alltså. Det är inte utan att man blir lite konfunderad.

Och den där rädslan, den är olidlig. Vi drömmer mardrömmar!
Vi drömmer att de kommer ut i scenen i folkdräkter! Att kommer ut på scenen och tappar texten! Att de inte kommer ut på scenen ALLS.

Kära Schlagernördar. Har ni farit erfarenhet av detta? Finns det någon därute som kanske kan dela med sig om ett o annat tips? Eller kommer vi att få andas och leva i oro tills vi fullkomligt exploderar, den 20 februari? Maybe it's the way it's suppose to be..! Åh, den här förbannade tävlingen!